För mig …likt tusentals andra under 60 - och 70-talen, kom musiken att betyda oerhört mycket. Oavsett om det handlade om rock, pop, blues, jazz, soul, progg eller visor var det den tidens mångfald av artister och toner som i hög grad bidrog till ens överlevnad.   Min egentliga musikresa började någonstans i mitten på 60-talet och med en exakt placering nedanför scenen i Borgen Folkets Park, Norrköping. Uppe på densamma befann sig Slamcreepers och Hep Stars och jag minns än idag tydligt mina första upplevelser. Låtarna, ljudet, rörelserna, gesterna, skriken och inte minst alla kramdjur som flög genom luften för att slutligen landa på scen.   Även om det fanns relativt gott om olika scener runt omkring blev det framför radion, den beiga fyrkantiga från Luxor Motala, som jag under allsköns kvällar och nätter, vardagar som helger lät fantasin flöda. Detta tack vare den musik som spelades, levande och direkt och som träffade mig högst ocensurerad. Det blev också genom den ständigt inkopplade bandspelaren som jag försökte bevara så många unika framträdanden som möjligt – i alla fall så många jag hann med och hade bandråd till - för att sedan spela upp dom igen och igen och igen, ensam för att bara njuta eller bland vänner för att diskutera solon, texter, basgångar och allt annat som fanns där.   Tonkrafterna … kom alltså från radion, min mest betydelsefulla källa till kunskap och inspiration. Jag tänker på programserier alltifrån Midnight Hour i slutet av 60-talet, som också blev min första radiodate, och som sedermera övergick till klassiska Tonkraft hösten 72. Där fanns också Opopoppa, Jazz bland annat, Drömfabriken, Festplatsen, Ungdomsradion, Onsdagsbiten, Gästspel, Knuff med hur många fler som helst. Alla med det gemensamma att de innehöll levande och spännande musik.   Min stora följeslagaren blev dock radions programserie Tonkraft och det var inte många timmar jag missade – inte medvetet i alla fall – definitivt inte när det var svenska artister på tablån. Däremot hände det lite då och då att jag stoppade bandaren och lät det hela bero, speciellt när det första viktiga spåret inte slog an den där speciella tonen, känslan eller vibrationen man var ute efter och som var värda en bandinvestering. Tyvärr var jag ofta lite för snabb till beslut, definitivt inte alltid så musikmässigt genomtänkt, men å andra sidan fanns det alltid någon annan som bandade.   Lika viktigt som musiken var också snacket före sändning, mellan låtarna eller efter det att programmet klingat ut. Det var bland dessa introduktioner som viktiga ledtrådar, pusselbitar och uppfattningar förmedlades och ibland också gav svar på vissa av mina då små eller stora funderingar.  Även om andra vardagliga ting trängt sig på under resans gång har jag ändå försökt att bevara så mycket som möjligt av det som en gång spelades in, för att när andan faller på att kunna rota runt i lådor och band och lyssna på gamla inspelningar. De brukar vara en källa till kunskap när man skall försöka förklara för sina mer eller mindre vuxna barn att vissa saker faktiskt betydde en del förr i tiden, att mycket också var kul och spännande. Men timmarna fyller också sin funktion inom området för egenvård, den så kallade minnesträningen.   Idag … vill jag med alla hågkomster och transkriptioner av gamla favoritprogram och inspelningar sprida mina bilder och intryck. Jag vill försöka förmedla vad jag hörde eller tyckte att jag hörde, vad det betydde för mig och hur jag upplevde tillvaron och historien just då. Visst fanns det många platser som jag bara drömde om och aldrig fick chansen att uppleva men musiken blev på något sätt min resa dit istället, mitt sätt att förflytta mig.   Men allt kommer inte att vara gammalt utan resan kommer att fortsätta med nya spännande möten och upplevelser. Tack vare program som P2 Live, P3 Live, P4 Live till Musikjournalen Live fortsätter radion att levandegöra musik och artisteri på ett högst påtagligt sätt. Kanske att programmen inte har lika fantasieggande namn som förr, men det är gott nog ändå. Glöm inte all levande jazz som sänds i P2 med jämna mellanrum och som ibland bara finns där i tablån, som en konsert eller session.   Dessa sidor är alltså mitt försök att hylla alla dom som under mitt delvis upplevda 60-tal, men mest 70-tal gav av sin kraft för att sprida både glädje och budskap till mig och alla andra som ville höra. I många fall fortsätter de också oförtrutet även idag. Jag vill också hylla den Svenska Radion som genom sina unika musiktimmar för evigt kommer vara en del av min musikaliska resa och utveckling. Sveriges Radios inspelningar, sändningar, lyssnarservice och tekniska kunnande har, enligt mig i alla fall, alltid varit av världsklass. Jag hävdar bäst i klassen. Keep up the good work SR! Tyvärr kan jag inte fixa några minneskopior. Så är det! Men vill du ta kontakt och diskutera eller vidga innehållet, eller rent av bara korrigera mina hågkomster, så varmt välkommen till debatten. Jag lovar också att följa den oavsett om den sker ute i den stora cybervärlden eller bara i den lokala pressen nära mig.  This site is of descriptional and discographical information only. HMV does not sell, distribute, lease, trade or give away any recorded material.

Varför blev det då mest 70-tal för mig? Tja, förutom åldern så blev jag nog mer samhällspolitiskt och musikalisk medveten lagom till dess inträde, jämfört med 60-talet. I boken ”Cadillac Madness” av Carl Magnus Palm och Dan-Eric Landén finns en övergång beskriven mellan just 60- och 70-talet och som skulle kunnat ha varit min text. ” … På den globala konsertarenan var söndagen den 31 augusti 1969 en händelserik dag. I USA kunde man till exempel se framträdanden med dåtida storheter som Led Zeppelin och Janis Joplin. I England var det Isle of Wight-festivalens sista dag. Där framträdde Bob Dylan inför betalande publik och för första gången sedan den mytomspunna motorcykelolyckan ett par år tidigare. Den konsert som inträffade i Kungsträdgården i Stockholm denna 1960-talets allra sista augustidag har kanske inte samma tyngd i de internationella rockhistorieböckerna, men i Sveriges huvudstad rönte den likafullt stor uppmärksamhet. För denna söndag utgjorde inte bara slutpunkten för den tremånadersperiod som vi traditionellt kallar sommar, det var också den dag då Hep Stars spelade tillsammans för sista gången. I ett internationellt perspektiv hade den gångna sommaren varit fylld av händelser med tungt symbolvärde. Vissa av dem tycktes signalera att en ljusnande framtid väntade runt hörnet. Den 20 juli 1969 blev den amerikanske astronauten Neil Armstrong den förste människan som satte sin fot på månen. Armstrongs månpromenad utgjorde kulmen på den framstegstro som i så stor utsträckning hade präglat det senaste decenniet. Ingen kunde väl tro annat än att utvecklingen skulle fortsätta framåt i samma positiva andra. I augusti hölls Woodstockfestivalen som tycktes komma med ett parallellt budskap: med hjälp av rockmusik – och droger – kunde ungdomen förenas i en enda stor gemenskap och utgöra en massiv kärlekskraft. Bara man ville kunde man till och med få det att sluta regna. Men samtidigt inträffade många andra händelser som istället utgjorde någon slags slutpunkt för det omvälvande 1960-talet, inte minst i USA. När decenniet var ungt hade Kennedyklanen symboliserat hoppet om att det fanns lösningar på världens problem, men deras era var över nu. Nixon hade makten. Vietnamkriget rasade som värst och USA, den nation som varit en sån förebild för större delen av västvärlden, framstod i mångas ögon som en imperalistisk förtryckarstat. Inom underhållningsbranschen hade stämningen också förändrats. Den 9 augusti mördade Charles Manson och hans ”familj” skådespelerskan Sharon Tate och flera av hennes bekanta. För många inom film- och musikvärlden i Kalifornien blev denna händelse slutet på den öppna, välkomnande inställning som hade växt sig allt starkare under de senaste åren. Bara några månader senare, i december, hade Rolling Stones sin ökända konsert i Altamont… Mansonmorden och tragedin i Altamont var hippiedrömmens svarta baksida: under ytan av frihet, gränslös kärlek och respekt människor emellan, dolde sig brutalitet, våld och död. Det 1960-tal som ofta verkade så sorglöst och hoppfullt, även när molnen var som mörkast, var på väg att ta slut. Självklart påverkades även popvärlden av det förändrade klimatet och en övergripande uppbrottsstämning hade börjat sprida sig. Bara någon vecka innan Hep Stars höll sin allra sista konsert avslutade 1960-talets största popikoner The Beatles arbetet med sin sista LP, Abbey Road, för att sedan gå skilda vägar. Swinging London, den etikett som hade använts för att beteckna Englands status som ledande inom västerländsk kultur de senaste åren, var nu ett minne blott. I Sverige hade den svenska popbandsvågen börjat ebba ut redan under 1968 – det var inte bara Hep Stars som drabbades av inre slitningar och affärsproblem. De forna storheterna lade nu ner sin verksamhet en efter en…  Till och med Bildjournalen, den tidning som hade varit en så stor del av hur 1960-talet speglades och uppfattades av det uppväxande släktet – och som hade levt i växelverkan med framför allt de svenska popartisterna – fick lägga ner verksamheten innan 1969 hade nått sitt slut....” Tack till Carl Magnus Palm och jag rekommenderar varmt, och bestämt, fortsatt läsning om 60- och 70-talet, skeenden och tidsanda, kopplad till historien om Hep Stars i boken ”Cadillac Madness” (Premium Publishing - Premium Förlag). HMV 2009-10-04