Det Musikaliska Ansvaret   Under rubriken ”Det Musikaliska Ansvaret” tar jag upp några frågeställningar och funderingar som blivit mer och mer uppenbara för mig genom åren ju mer jag lyssnat och ju mer jag lärt mig´och reflekterat över olika uppträdanden och livesändningar, i radion som på scen, gamla som nya. I tidevarv räknat från dag då det begav sig  då bandarna började rulla tills i stort sett idag. I timtid handlar det naturligtvis om många många många hundra program- och scentimmar.   Under viss del av sextiotalen och hela 70-talet, fanns det ett antal kontinuerligt och återkommande konsertinslag i Sveriges Radio (precis som det gör än idag). Så där fruktansvärt många till antal var de inte, definitivt inte fler än att man kunde hålla reda på dem med lite god radiovilja och tablåläsning. Ganska lättfångade var de också. Antal kanaler var ju inte heller speciellt många.   I begynnelsen fanns det en slags konsumentupplysning, både inför och under en radiospelning och den var på gränsen till självklar. Jag som lyssnare fick inte bara reda på vad låtarna hette, vad dom betydde och hur dom kommit till utan också en klar uppfattning om vem eller vilka det var som spelade och, inte minst, vad som skulle komma att spelas under programmet. Idag är dylik information på gränsen till utsuddad. Finns den där så är den många gånger så kryptiskt formulerad att jag inte begriper den. Ju mer koncentrerad och intensiv musik som framförs idag, och under den tid som står till artistens och/eller programmens förfogande, ju mindre tid blir det över att slösa på kommunikation. Pang på bara! Det gäller att klippa ihop och skapa så tajta produktioner som möjligt. Den enda information och röst som garanterat återkommer under sändning är vanligtvis radions egna producentröst som bryter in med lite programreklam då och då.   När jag lyssnar till ny musik idag, med nya ”unga” band och artister, oavsett bokstavskombination, så uppstår inte sällan en del funderingar som jag skulle vilja dryfta med den eller de som sjunger och spelar. Bland annat;   Hur skulle du vilja beskriva det musikaliska ansvaret år 2010? Anser du att du har något, och om så är fallet, på vilket sätt har du tagit med dig och utvecklat detta under din resa? Hur vill du förvalta dina musikaliska/konstnärliga kunskaper och hur vill du föra dom vidare?   Min resa mot ännu mer kunskap om det musikaliska ansvaret har sakteliga börjat.   Jag hoppas självfallet, om det går och tillstånd ges osv. att jag kan sprida de samtal jag får äran att göra med olika artister och konstnärer. Inte minst i syfte att vidarebefordra olika kloka tankar och funderingar. Kanske kan vi alla lära oss något av och om det musikaliska ansvaret, oavsett när vi upplevde det för första gången, oavsett vad vi har med oss i bagaget och oavsett vilken ålder vi befinner oss i.   HMV måndag den 18 januari 2010

Det här med genusperspektiv och musik … Häromkvällen såg jag en tv-debatt (efter P3´s Guldgala i januari 2010). Den handlade bland annat om huruvida radions P3, och därmed också Galan, tog sitt ansvar för det kvinnliga artisteriet och den kvinnliga musiken i Sverige. Jag kan inte annat än beklaga en mycket dåliga historisk kunskap när jag lyssnade till vissa debattörer. Föregångarna till P3 Live och P4 Live, exempelvis Midnight Hour, Tonkraft, Onsdagsbiten med flera som fanns i etern, några till och med från tidigt 60-tal, fram till nästan hela 1983. Antal sändningar och uppträden under den perioden med kvinnliga förtecken var…? Jag vill bara påminna dessa debattörer om att radion av idag (exempelvis riksradions P3 och P4) har en klart utvecklad och godkänd jämställd musikattityd. Just det kvinnliga artisteriet upplever jag, som ganska flitig radiolyssnare, är bra omhändertaget och får mer än väl sin plats i etern. Hittar du som läsare - och kommer på - mer än 10 tjejband och/eller kvinnliga artister som hypades via radion förr så grattis! Men å andra sidan höll man ju bara på och sände vissa programserier i 15-20 år ungefär. Bara för att det var sämre förr behöver det nödvändigtvis inte innebära att det är bra nu och inte kan bli bättre. Men så dåligt är det inte idag. Det dröjde inte länge heller förrän jag fick mig ett och annat att fundera över från olika kunskapskällor som var med… ”…Jag har en gammal kollega inom SR vilken skulle ha kurs om nya tekniska hjälpmedel för P3 presentatörer och som han trött sa: "det enda de är intresserade av är huruvida de kan prata mera i munnen på varandra än de gör nu, fast det är ju knappast möjligt…"  "…Hela den här pseudodebatten om genus hit eller dit gör mig dessutom bara trött. Jag har aldrig brytt mig om vad folk pinkar med. Det enda som är intressant är huruvida de kan göra sitt jobb eller inte…” ...   ”…Det var naturligtvis katastrofalt förr vad gällde kvinnlig pop och rock i media. Utan att jag direkt tänkte på det. Då. Bra musik är bra musik liksom…”